Dagens Nyheter – 5 maj 1869, sida 2

att enligt den tidens sed på sjelfva stridsplatsen förbereda sig till segern eller nederlaget. En morgon, sedan han vattnat sängarna i sin trädgård och burit upp vatten till fru Auroras lilla orangeri, ställde sig Ripa bugande vid dörren och tummade förläget på sitt blåa förkläde. Ska bli resa af då i morgon, Hennes nåd? — Hennes nåd var en titel, som Ripa aldrig begagnade oftare, än då han en tid eller stund tyckte sig ha varit alltför förtrolig, och genom hvilken titel han likasom tillbakavisade sig sjelf till sin fordna tjenareställning. Han bugade vid dessa tillfällen serdeles högtidligt, för att derigenom försona de närgångna nickningar han kort förut användt, för att Jätta sitt hjerta från dess öfverflödande välvilja. Ja, med Guds hjelp, kära Ripa, tänkte vi resa på ångbåt i morgon. Ack, så roligt, så roligt! — ropade flickorna och hoppade högt på sina stolar. Gerda var nu sexton är och kunde nästan kallas för en skönhet af första ordningen. Hon hade ärft sin mors ädla, fina, regelbundna drag, i förening med ett flor af melankoli — ett arf från fadren — som hängde mellan de mörka Öögonhårens fransar. Det låg någonting drömmande och ljuft i denna blick, som ovilkorligt skulle