Dagens Nyheter – 5 maj 1869, sida 2

under sig och sina trogna vänner: dessa så tysta, som under åratal hållit sina löften heliga, men hvilkas tungor nu började lösas af det lätta ruset. Han ämnade fatta ett raskt beslut och kommenderaitillsallmänt3 uppbrotti— men ljasen i kronorna började plötsligen mångdubblas, väggarne ville liksom tråda en dans, han skyndade ut på verandan. Gif mig vatten, vatten! — ropade han med ångest. Den oerfarne kände inte sin sjukdoms natur. Sonderling fattade ett stort dricksglas, ach hällde det fullt ur en karafin på serveringsbordet. Se här, min lille gubbe; stjälp i dig detta i ett enda tag, så blir du bra! Och Birger: darrande af törst efter räddning, stjälpte det i sig i ett enda tag. Men innan ban hamn till botten, kastade han glaset: med;:afsky från sig nedpå backen inunder. Hvad hvar det? — röt han med raseri. — Det bränner som eld i halsen! Unge, oerfarne! — Han hade aldrig smakat bränvin. Sonderlingiluktadei karaffen, ehuru han mycket väl kände innehållet. Död och förbannelse! — röt han nu i sin ordning. — Lisette, Marie! hvilken ställer bränvin så nära vattenkarafinen? — A ni galna, flickor?