— ls — ha kommit en rimmare att sjunga ungefär så här: Ack, jag vill Indiens alla perlor strö för dina fötter — hulda mö! och plocka upp dem sjelf — om dujså dömmer, för att få veta — hvad du drömmer. Signe var ännu ett fullkomligt barn; visserligen hade hon rännt upp i växten, såsom det heter, blifvit smal och smärt, men hon nyttjade ännu kort klädning? och turkiska byxor enligt tidens sed, och att stilla och sedesamt gå, var för henne en verklig plåga. Nej, vid hvarje ärende sprang hon, och skulle hon ibland bära in ett fat med mjölk, så trippade hon så lätt med fötterna; för att visa att också detta svåra åliggande kunde utföras springande. De långa glänsande guldlockarna fladdrade i full frihet kring hennes hals, och den lilla näpna trubbnäsan, i förening med kindens små gropar och det nästan ständiga småleendet, gjorde att man ovilkorligen i hennes närhet kände sig glad och lätt till sinnes. Också Gerdas mörka lockar hängde i samma frihet kring hennes redan plastiskt formade skuldror, och då de båda systrarna lutade sina hufvuden öfver samma bok, fängslades ögat behagligt af den lekfulla färgblandningen af deras glänsande hår. Om Gerda liknade både mor och far, så liknade Signe endast mormor — påstod