Storartad välgörenhet. Hvar och en, som är hemmastadd i östra delen af London, erinrår sig tvifvelsutan att det i Bethnal-green för icke många år sedan fanns ett qvarter, kalladt Nova Scotia Gardens. Hvarthän man än vände sina blickar ut öfver dessa trädgårdar (gardens) möttes de af stinkande pölar eller i trasor höljda barn, hvilkas gulbleka ansigten och utmärglade kroppar vittnade om nöd och elände, under det att deras ystra kraomsprång och yra lekar på ett bedröfligt sätt påminie om, att de, sina i förtid åldrade och onaturligt sorgsna ansigten till trots, ännu befunno sig i barndomens morgon, ehura den för dem var allt aonat än klar och solbelyst. Och för att med visshet draga försorg om, att de icke alltför länge skulle utsträcka sin tillvaro i ett lif, som för allt för många af dem var ett lif fullt af elände, hade det kring trädgårdarna boende folket midt på platsen uppfört en pyramid af sopor och afskräde af alla slag — en pyramid, som, ehuru den icke var en grafhög, dock gifvit anledning till att mången grafkulle uppkastats — och till att ett ännu större antal grafvar blifvit upptagna. På denna plats var dödens engel alltid hemmastadd. Det förflöt koappast någon höst, som hans närvaro icke var så märkbar, att man kunde höra hans vingslag. På samma gång som satiren hade mycket att beställa med de irländska kojorna, med deras oundgängliga gris — funnos här, på några stenkasts afstånd från dem som skrefvo, män och qvinnor hopkyfflade i rått-bon, hvilka deras egare fanno för godt att hedra med benämningen bostäder, och så tätt sammanhopade, att hvarken lif eller sedlighet kunde hållas vid makt. Men det var icke endast de fattiga, hvilka ledo.