Dagens Nyheter – 4 maj 1869, sida 2

es MV förklarade Bruno. -— Men endast på ett vilkor? Hvilket då? — frågade Sonderling. Att jag Brupo Wachtel, holmiensis, får äran att se herrarne på en liten sexa! Det var den herrligaste Vachtelsång jag hört på länge — skämtade Sonderling och lät alla sina inställsamma löjen spela. Med hela ötverlägsenheten och erfarenheten hos en mångårig student, på hvilken naturen slösat sina bästa gåfvor, förstod Sonderling att göra sig intressant för de unga. Med den menniskokännedom, hvaraf han inte utan orsak skröt, modererade han sina anekdoter eller valde sådana, som icke kunde såra de unga männens synbara blygsamhet. När så bålen kom, och Sonderling, som var en utmärkt sångare, sjöng sina vackraste bitar för stjernförbundet, då tog han dess medlemmar nästan med storm, och sjelfva Birger blef dragen till denne fremling, inför hvilken han nyss stått tveksam och nästan ryggande. Man utbytte qvartetter och solosånger, och Maurån, som nästan var utan röst, trakterade med bondvisor; så genuina och komiska, att också han fick sin del af de ungas beundran och välvilja. Men hvarje sång interfolierades så flitigt med skålar och lyckade haranger för ungdomen, för fosterlandet, för glädjen, för studentexamen, för hvår och en af ynglingar