oo MUR med yppig grönska och en ek med sekelgamla anor. Här är oss godt att vara! — utropade Bruno, kastande sig i skjortärmarne på smaragdmattan. De öfriga följde snart hans exempel. Man talade om lifvets fröjd, om dagens glädje och dess groteska nöjen, man talade om den öfverraskande lyckliga utgången af examen och om den tacksamhetsskuld man derför stod i till Birger, man talade om den tillfredsställelse, som trogen vänskap skänker. Plötsligen reste sig Birger upp, liksom inspirerad af en stor tanke. Gossar! — sade han — ska vi här på denna lilla undangömda plats i närheten af den här urgamla eken högtidligen besegla vårt stjernförbund, som vi så länge hållit kärt och heligt, trots alla frestelser och försåt omkring oss. — Vi äro inte längre barn eller ynglingar, vi äro unga män, som snart måste skaffa oss ett mål för vår vandring. — Himlen allena vet hur våra öden länka sig, men ska vi inte föreviga minnet af denna dag genom några ädla föresatser, några vackra löften, dem vi sedan med guds hjelp ska infria. Ska vi inte? Och Birgers vackra ögon strålade som af en högre eld.