Dagens Nyheter – 3 maj 1869, sida 1

basun och mungiga; men mest af allt en konsert på orgel af Liszt. Den celebre maestron återgafs af en lång mager student, maskerad efter de bästa porträtter af den store pianisten. Han satt på en rund skrifstol med skruf, så att han kunde blixtsnabbt vrida sig åt alla sidor och rundtomkring om det gällde. Hans armar och ben voro tillskarfvade och hade en onaturlig längd, de konstgjorda fingrarna kunde visserligen inte röras genom leder, men vidt utspärrade som de voro, och med den snabbhet, hvarmed de berörde tangenterna, kunde åskådaren inte så noga kontrollera deras större eller mindre böjlighet. Sjelfva tangenterna bestodo af — idel lefvande varelser, studenter utsträckta på magen och inhöljda i hvita lakan eller svarta skynken, så att man med möda spårade deras kroppar. Hvar och en af tangenterna hade fått sin ton att sakta gnola på och svara för, att så fort någon af konstnärens trädfingrar berörde tangenten gaf denne det öfverenskomna ljudet ifrån sig. På detta mirakulösa och originella sätt frambragtes verkligen af studenten-maestron temligen sammanhängande melodier och harmonier, endast då och då afbrutna af de lefvande tonverktygens hörbara och synbara skratt, ty vid de konvulsiviska försöken att vara allvarsamma, kunde man