Dagens Nyheter – 29 april 1869, sida 1

Jönsson, hvilka alla man kallat fram vid namn uti Stockholmspostens ifrågavarande artikel, inblandar man med, eller inbegriper med dem, som tilldelats öknamnet: Frimurarekällarens habituter. Detta är sättet — det som hör till goda tonen. Bara man icke med sin öfvermodiga humoristik framkallar alltför många habitu6er! Opinionen i landet är för närvarande icke sådan, att den är stämd för gyckel. Måhända torde flere habituger, än man deruppe på höjderna gerna skulle vilja se, snart nog träda fram ur de djupa leder. Desse gyckla icke; men för sent torde man då få svar på det framkastade spörjsmålet: hvilka äro de, som tagit på entrepenad att rädda fäderneslandet? Må man icke tro, att det är specielt om de nyliberala vi tala. Författaren af denna uppsats känner icke detta parti, men skulle lifligt önska, att alla dess medlemmar vore män, icke allenast lifvade af uppriktig fosterlandskärlek, utan äfven begåfvade med tillräcklig insigt och kraft att kunna bedöma och utföra hvad som erfordras att lyckliggöra samhället. Vi protestera endast emot den konservativa sidans sätt att gå tillväga. Att leta fram sina motståndare, den ene efter den andre, att nämna dem vid namn, hänsyfta på deras antecedentia etc., eller drifva gäck med dessa folkmöten, hvilka åtminstone hittills icke öfverskridit det tillbörligas gränsor, så att de må anses åsyfta en plötslig eller våldsam omstörtning af det bestående, är, efter vår tanke, att gjuta olja på elden. Anser man vederdelosidans vapen alltför slöa att vara farliga, må man heldre stilla tigande lemna dem åt sina spegelfäkterier, men man slipar dem genom persifflagen. BIE ST EERO