Dagens Nyheter – 29 april 1869, sida 1

-— BAD mottaga Ripas årliga understöd; men hvar gång man rörde vid den strängen med den gamle, blef han alldeles bandfallen af bedröfvelse. Det var inte så utan att mekanikusken högfärdades litet smått öfver att Sigurdssonska familjen mottog hjelp af honom, den ringe Vvedsågare, men återsände pokalen och dukaterna till den mäktige grosshandlaren. Det föll inte gubben in, att tänka huru himmelsvidt olika hjertelaget och karakteren var hos de båda gifvarne, och att det är vida lättare ait mottaga en gåfva från ett hjerta, än från en hand. Vårsolen kastade sina vänligaste strålar in på Birger, der han hjelpte Erik Hallin att knyta sin hvita halsduk. Erik hade vuxit upp till en hygglig yngling, hvars ljuslockiga hår och fina hy gåfvo honom något qvinligt i sitt uttryck. Han såg mera Snäll och fryntlig ut än han kunde kallas vacker, men han hade någonting äkta nordiskt i de ljusblåa, ärliga ögonen och den frimodiga minen, som i detta ögonblick dock gått och gömt sig. Usch! hvad jag är rädd! — suckade Erik. — Ack, om jag ändå kunde få sitta vid samma bord som du, Birger! Jag tänker att vi ha fullt upp att göra med att sköta oss sjelfva i dag. Dessutom om jag också skulle kunna smugla åt dig ett svar, så är det naturligt att jag inte AFFÄLLINGARNE, af gOH. JOLIN. LD.