Dagens Nyheter – 28 april 1869, sida 1

sig sina stöflor, och stod der nu inför fadren, trotsande och upprätt. Hyart skulle du väl då ta vägen? — hånade fadren, hvilken Bruno visserligen någon gång sett häftig, men aldrig darrande och blek af ilska som nu. — Gå och ställa dig i ledet bland kämparne för sanning, dygd och Gud vet hvad för prestgrannlåter? --Jag undrar hvar det regimentet har sin kasern och hvar det tar sin sold i våra krassa dagar? Men fadrens bittra bån trängde som dolkstygn i sonens bröst, han hade inte ännu vuxit upp till man, det kände han nog, och den han skulle brottas med var hans egen fader. Dessutom ännu inte återkommen till sin förra styrka efter den långa sjukdomen och slutligen med sitt af naturen veka och lätta sinne, föll han plötsligen samman för det isregn, som piskade hans varma hjerta. Han kastade sig handlöst på soffan och föll i en konvulsivisk gråt, under hvilken han, döljande sitt ansigte i kuddarne, hördes stamma: Hvarför, hvarför skulle Birger draga mig upp ur vattnet? Fadren, som på sitt vis afgudade sin son, arfvingen till hans namn och rikedomar, och just derför trodde sig på ett dräpande sätt med ens kunna göra honom qvitt sina svärmerier, blef förskräckt öfver den vändning saken tog. Smekande ställde han sig bredAFFÄLLINGARNE, af JOH. JOLIN. LS,