daler, den der presenten, dukaterna inbegripna, men sexton dukater skulle ändå inte ha fyllt den, om inte du min lilla Jacquette haft den luminösa iden att omvira dem med silkespapper. — Hvad ska man göra med pokalen : nu, ty inskriptionen är för djup för att kunna tas bort, och att begagna den vore att affischera sin egen smälek. Man får väl smälta ner den — läspade frun, --och låta folk tro att den i alla fall hamnat på ort och ställe hos den der Don Ranudo. — Vi ha gjort vår pligt, det är vår tröst; om han inte gjort sin, utan uppträdt som en otacksam, obelefvad tölp, så blir det hans ensak. De middagsgäster, som i går sågo pokalen, ska pog sprida ut vår generosite, och inte lära de få någon spåning om gåfvans sista öden. — På det hela taget är det ju en behållning för oss, att få igen vår dyrbara present, och efter ett sådant bref:har monsieur Ranudo sjelf stängt våra dörrar för sig. — Fru Wachtel betonade serskildt namnet Kanudo, ty hon kände sig lycklig att ha hittat på ett sä betecknande örd. Grosshandlaren kastade sin arm kring sin frus lif, kysste hennes panna, och sade med sin mildaste stämma: Ja, min lilla Jacquette, du är och blir min hjertetröst, liksom min ögontröst under alla lifvets små förtretligheter.