Dagens Nyheter – 27 april 1869, sida 1

jag dock såga, att mången mögen man kunde känna sig hedrad af att ha lefvat för sådäna syften, som vi. ställt som målet för menniskans uppgift här i lifvet. --Pappa skulle handlat mera grannlaga om pappa inte forskat vidare, när pappa insåg att det var en liten flik af vår hemlighet slumpen lagt i pappas hand; men i dess ställe söker pappa få min byråklaff att öppna sig och tala. --Kallas det att handla som en man, då vill jag ännu länge vara yngling. Skönt, herrligt, präktigt! Lärjungen är sin mästare värdig! --hväste herr Wachtel och kastade det prentade bladet föraktligt under bordet. Det gick en konvulsivisk ryckning öfver Brunos ansigte, men han beherrskade sig och upptog papperet, som han visade för fadren. Det smutsades inte; de rena tankarna buro det på englavingar ofvan stoftet! --hviskade Bruno nästan ljudlöst. Du pratar som en galning, du har fått i dig en hop romangriller, men allt det der är inte ditt fel, utan din förförares, din Don Ranudo, din så kallade lifräddares. Pappa! --röt Bruno. Men jag ska visa den der gunstig herrn på dörren, jag tänker inte låta honom längre förrycka hvarken dig eller din syster. Så visa också mig på dörren! Seså nu har jag mina stöflar på! . Bruno hade i ett ögonblick dragit på