Dagens Nyheter – 26 april 1869, sida 2

-— 2003 — Min netto behållning för året — fortsatte grosshandlaren — blir circa etthundrafemtontusen riksdaler, men det är emellertid väl, att vi inte ha mer än en julaf ton om året. Brunos arab kostar mig två tusen riksdaler, också ett rampris, försäkrade mig franska ministern. Ack, du styr och ställer alltid så för. ståndigt, min engel — läspade frun, i det hon lät smarågdotmen göra ännu et rund kring armen. Det förståndigaste jag ändå gjorde i går, min lilla Jacquette, var den der pokalen med dukaterna till Birger SiZurdssom. Nu ä vi den herrå och hans anspråk qvitt. Vet du, man bör nu så småningom vänja honom ifrån oss, nu när han inte längre behöfs för Bruno. Så orimligt det kän tyckas, så kunde han bli farlig för vår Fanny. Vår Fanny? du pratar! — Fru Wachtel sätte sig ovilkorligen rak i gragstalen, Ja, ja, min nådiga fru gemål! — fortfor grosshandlaren med en betydelsefull nickning på hufvudet — Fanny är inte barn numera. Men Agathon, har du då den minsta anledning?? — — Hon talar med en sådan värma, en Sådan enthusiasm,; att det tindrar djupt ned i ögat, om sin brors trofaste vän. En ung qvinna, som börjar med att beundra, slutar med att älska.