Dagens Nyheter – 24 april 1869, sida 2

Men, mitt barn, det är just de, som sakna grannlagenhet, då de så här — kanske blott i välmening — uppskatta sin sons lifi silfver och guld och tro dig tänka och känna på samma sätt. Låt inte denna såk för mycket bedröfva dig. Ack, i lifvet kommer du att möta så mycken otaeksamhet, att du bör förlåta en malplacerad tacksamhet. Men Ripa kunde inte se sig mätt på den glänsande pokalen och de blanka dukaterna, han torkade väl minst ett dussin gånger sina fingrar på sin blårutiga näsduk, för att våga en enda gång fatta i och väga i sin hand den dyrbara presenten. Birger hade följt den gamle vännens rörelser och frågade nu hur Ripa skulle göra, om man på detta storståtliga sätt ville kontant betala honom för att han räddat ett menniskolif. Ripa studsade för den qvistiga frågan: Jaha — mån tro det! — Sakelstyg! Tål allt att tänka på! — Si, vore detmor eller far eller syster eller bror till den jag räddat lifhanken på, då skulle jag väl svara: skam i mej, om jag nånsin exmerar mej att ta betalt för slikt; då vore jag ju en judas, som säljer och köper, som handlar och kommerserar med menniskolif, tack för tåcket! men si — si — Ripa fingrade ännu en gång på pokalen — si, kommer det från Kungen eller från Riksdan och Regeringen, det vore en ånnan sak för sej, och sa då