Dagens Nyheter – 24 april 1869, sida 1

Men nu blef Ripas af naturen långa ansigte, om möjligt, ännu längre. Ska magistern verkligen lemna tillbaka en sådan kunglig gåfva? — frågade Ripa, nästan gråtande — Här står ju Birger Sigurdsson på ena sidan och Agathon Wachtel och — Ja — Ja — Ja — vete Håken? — Jacquette Wachtel — upplyste Signe. Kaschett Wachtel på andra sidan. Ska man ge ifrån sig tocket, som bär ens märke?— menade Ripa. Det är ju far och mor till vännen, hvars lif jag lyckades hjelpa till att rädda. Har Ripa glömt allt hvad, han talade så sannt och riktigt nyss? — Ripa kliade sig gång på gång bakom örat. Han hade fastnat i sin egen snara. — Ja, så i Herrans namn låt gå då! — återtog Ripa, i det han med en beslutsam åtbörd sköt ifrån sig den frestande pokalen, hvilken fru Aurora genast inhöljde i det skyddande fodralet. — Rätt ska väl alltid vara rätt, om det också svider i skinnet ibland att göra det rätta. — Han passar inte heller bra den der grannlåten i det här enkla huset, men si dukaterna hade kunnat vara för fru mammas skafferi och för att bjelpa alla di här små uschla tovasingarna. — Ripa pekade på de små öfverlyckliga gästerna vid bordet, och Birger såg på sin mor med blickar, som frågade: Vill du att