Dagens Nyheter – 22 april 1869, sida 1

följde jungfrun, som gick till och ifrån i bättre hus, i slätkammadt hår och i svart sidenklädning, som rigtigt frasade i öronen på de öfriga; och slutligen lilla magra skomakaren, som sedan vi sist sågo honom blifvit lyckligt gift med ett fruntimmer, som tillfölje af sin längd ogeneradt såg homom öfver hattkullen — förstås, när han hade hatten på. . i Mycke? välkomna, mina herrskaper, mycke välbekomnal! — helsade Juhnkan och beskref med hvardera sin hand och arm en stor halfcirkel i luften, för att visa det hon förstod sig på artiga gester. — Var så goa och tag plats i soffan så långt det räcker, den ä omstoppad och mjuk; kom öfver lite tagel och nöthår af Ripa, som köpt det på en auktion på Norrtullsgatan; öfverdraget har jag tvättat och vändt, så att soffan ä som ny. Var så goa och ta plats mina herrskaper. Nej, för all del krusa inte så fasligt. Men man krusade så fasligt, att ingen mer än symamsellen ansåg sig ha rang och värdighet till plats i soffan. Lille skomakarn med sin långa fru satte sig å hvar sin stol å ömse sidor om kakelugnen, ty deras våning var lika kall som veden var dyr, och de begagnade derför med nöje tillfället att få värme gratis. Kors, ska ungherrskapet sitta der? — skämtade Juhnkan — Ja, si nygift folk kan