Dagens Nyheter – 21 april 1869, sida 1

synta sjelfuppoffring. Tack, herr Sigurdsson, tack, så länge jag lefver och andas! Och hon räckte blygt sin lilla hand åt Birger, som besvarade dess lätta tryckning på ett sätt, som kom hennes hjerta att bäfva. Hon började fatta läran om elektriciteten och tyckte sig nästan träffad af en dess gnista. Förenar mig, förenar mig med sista ärade talaren eller talerskan — skämtade grosshandlaren, i det han bugande fattade Birgers andra hand. — Ska vid passande tillfälle visa min tacksamhet på ett reelare sätt, än bara med ord. Men nu var det ånyo Birgers tur att rodna, och han gjorde det ända upp till hårfästet. Han hade blifvit sårad i sitt hjertas innersta och hans röst vibrerade märkbart, då han svarade: Vi ha längesedan spillt alltför många ord på en handling, hvars hela värde ligger i att den aldrig hvarken kan eller bör belönas. Eller belönar man den hungrige för att han täckes äta, den törstige för att han dricker. Att söka rädda en medmenniskas lif är en så naturlig drift, att man återfinner den hos den råaste vilde. Herr grosshandlaren gör mig således den kränkande beskyllningen, att jag vore sämre än den råaste, om herr grosshandlaren hos mig förutsätter minsta tanke på, att jag vill mottaga någon belöning.