Dagens Nyheter – 21 april 1869, sida 1

Och grosshandlaren afslutade sin fras med ett fnittrande, som skulle föreställa skratt, men som i detta ögonblick snarare föreföll som skränet från en olyckskråka. Hör nu, mina herrar greker! — återtog herr Wachtel — Säg mig en sak så god som två och efter vi nu litet hvila oss från studierna, minns ni verkligen riktigt säkert alla detaljerna vid den der drunkningsprocessen? — Var det verkligen Bruno, som hängde sig fast på sin vän, ochhöll på att dra honom till botten, eller hängde ni er inte som helt naturligt var, helt simpelt-på hvarandra och tänkte: sauve qui peut! sauve qui peut!? Birger rodnade och teg, Bruno rodnade och svarade: SDet der har jag ju berättat pappa flera gånger förut. Birger tänkte inte på någonting annat än att rädda sin vän; derför gaf han sig sjelfmant ner i det iskalla vattnet, derför slogs han som en hjeite med döden, och det sista jag minnes var hans förtviflade blick, då han såg mig sjunka. Om någon af oss tänkte sauve qui peut så var det väljag, som i dödsångesten klamrade om hans ben och sökte dra honom med mig ner i djupet, men inte han, som ännu, då han trodde mig död, simmade omkring som en trogen Newfoundlandshund, för att åtminstone rädda liket. — Men det der var ingen handelstransaktion, bästa