Dagens Nyheter – 20 april 1869, sida 1

ER han på mödernet har en nobel extraktion; men han har någonting stolt och öfyerlägset bakom sin yttre anspråkslöshet, och när han ser på en är det, som om han rakt af kunde läsa hvad man tänker... Han bar sig bra oskickligt åt med min superba damastduk, men, Herre Gud, inte kan man begära ersättning af de der fattiga stackrarne. Jag fruktar,min lilla Jacquette, att vi få honom på halsen i många år för den der välsignade lifräddningen, som alla menniskor skrika så fasligt om. Herre Gu hade Bruno fått hållas ensam, så hade han nog kraflat sig upp utan hjelp, han blef ju simkandidat i somras, men nu, när det kom två i samma vak, så hindrade de naturligtvis hvarandra. Hvem vet, om inte vår Bruno hjelpte Birger, så att han sjelf höll på att stryka med på kuppen. Ja, det kan då ingen menniska så noga veta — menade fru Wachtel och qväfde en gäspning. Bruno är ju alldeles förälskad i sin räddare — fortsatte grosshandlaren — och kommer väl vid myndiga år att depensera halfva sitt arf efter farmor på den der herrn. Åh, mycket kan förändras dessförinnan, kära Agathon, — tröstade frun — och för närvarande är unga Sigurdsson bra att ha till hjelp för Brunos studier; Bruno påAFFÄLLINGARNE, af JOH. JOLIN. P1.