Dagens Nyheter – 20 april 1869, sida 1

kär intill döden har jag varit, är jag och blir jag i min mor. Aha! Här talas i gåtor! anmärkte Bruno. Jag känner ingen älskligare, ingen renare, ingen upphöjdare, ingen skönare qvinna än hon! fullföljde Birger, och hans röst vibrerade, hans ögon strålade af en underbar glans. Fanny stal sig att få se en skymt af dessa djupa, mörka ögon, vanligen så melankoliskt milda; hon tyckte sig upptäcka i dem en gnista af den eld, som hon aldrig skådat förr, den inspirerade, den öfver jorden höjda kärlekens. Hon kände något, som hon aldrig förr kännt i sitt unga hjerta, en oemotståndlig lust att kasta sig till detta bröst, så fullt af helig, sonlig ömhet, men detta bröst var ingen broders, det var en främmande ynglings, en i detta ögonblick nästan bildskön ynglings. Hon tyckte, att det på en gång blef så obeskrifligt qvaft i rummet. Hon behöfde några ord, som liksom öppnade på hjertats fönster och släppte in litet frisk luft derrinne, och hon nästan hviskade: SAck, den som ändå kunde känna en sådan hängifvenhet, en sådan, en sådan — — hon stammade och tystnade, men Bruno, som plötsligen blifvit mycket allvarsam, fortsatte: