Dagens Nyheter – 19 april 1869, sida 2

inverka på en fattig, men idog yrkesidkares verksamhet. Få äro de som kunna undvara kreditens begagnande. Hvarthän vi se, förefinnes behof deraf, mer eller mindre: kapitalisten måste lemna kredit för att af låntagaren erhålla ränta eller vinst att dermed öka sin kapitaltillgång; yrkesidkarens kapital är arbetet, å hvars behållning han skall existera och, i sin mån, bidraga till andras existens, hvilket allt betingar en viss kredit, på samma gång kredit måste beviljas afnämaren, der sådant fordras och hvilket ej kan vägras, der reqvirentens namn och samhällsställning äro såda a, att ett vägrande vore detsamma som att frånsäga sig arbetet. Märk väl, hvad försigtigheten bjuder är iakttagst — accept å räkningen för det försålda är äskad ochå å densamma tecknad, med utsatt och angifven tid för beloppets gäldande; men vid förfallotiden visar sig att den för liqvids erhållavde betryggande accepten är af noll och intet värde, ity att acceptanten står under förmyndare, hvilken sednare, till skydd för myndlingens egodelar och som ctt rättfärdigande för sin vägran af liqvid, hänvissr fordringsegaren till några nummer af Post och Inrikes Tidningar, i hvilka bekräftelse vinnes, att personen i fråga är, antingen på egen el:er närmaste slägtingars begäran, under förmyndare satt. Som ett obestridligt faktum qvarstår, att genom denne omyndiges vårdslöshet och vidriga rättsbegrepp, jemförligt med bedrägeri, en rubbning åstadkommes, som verkar ett förlamande i yrkets fortsatta utöfning, åtminstone på den mindre bemedlade har dtverkaren. Rådföra vi oss med hvsed lag ttadgar om en dylik accept, af omyndig skrifven, så finna vi, att den är ogiltig, utan bindande natur, men förgäfves spåra vi efter tågon straffbestämmelse for den lättsinnige acceptanten. Skuila insändaren tilläfventyrs misstaga sig, d. v. s. en straffbestämmelse mot detta slags. bedrägeri redan i lag finnas stadgad, stannade ban i tacksam förbindelse hos den, som detta tillkärnagaf, argifvende hvarest den straffbestämmelsen är att igenfiona. ) Orsaken till detta onda, som mycket annat hafva vi sagt, ligger inom oss sjeliva, ty, i stället för att vid rågon af våra riksdagar föranleda motion om inrymmandet af en straffbestämmelse i vår lag å dylika bedrägerier, nöja vi 033 med att skylla allt på de dåliga tiderva, låtande den om sitt omyndighetstillstånd medvetne, men detta väl fördöljande, hejdlöst fortvandra på en, från den moraliska vidt skiljd väg, och sjelfva, under mer och mindre ljudligt knuot, vänta på bättre tider — och 1rya attentater mot vårt beståndande. Den lyckligt lottade, den burgne handtverkaren, kan utan synnerlig känning tåla vid dylika knuffar; men nybörjaren, den unge obemedlade bandtverkaron gör det ej, åtminstone ej ut:n stor ansträngving, och om han lyckas att der.gerom kunra reparera den lidna förlu:ter, qvarstår dock alltid misstro och tvifvel om de nya kundernas redbarhet, hvilket i väsendtlig mån störande inverkar på hans arbetslust samt motverkar hågen för yrkesskicklighetens utveckling och förkofrag, Yrkevidkare. ) Den person, som med vetskap om att han blifvit försatt i omyndighetstillstånd och att hans förskrifningar följaktligen, så vidt på honom beror, kro af noll och intet värde, indock på sådana tillnarrar sig penningar eller varor, har derigenom klarligen gjort sig förfallen till ansvar efter Straffbalkens 22 kap. 1 , så lydande: Uvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust deraf en annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes här nedan stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är bedrägeriet med synnerligen försvårande omstindigheter förenadt; då må till straffarbete i högst två år dömas. Det vore väl om antörandet af denna paragraf tjenade till att hålla en och annan från sådan handling, som i ofvanstående uppsats omtalas. D. N.