Dagens Nyheter – 19 april 1869, sida 1

honom vid mitt hjerta! ropade Birger halft i yrsel till en af läkarne. Andtligen hade man glädjen att spåra den återvändande lifsgnistan hos den för död ansedde. Frimurarne, som alla blifvit placerade uti samma rum och i varma sängar, uppgåfvo ett hurrarop. Nå nå, nå nå! Sakta i backarne, mina unga vännerl! — varnade öfverläkaren — Ni befinna er i de sjukas hem, här ska vara tyst och stilla! — Men han log medan han bannade, ty han fattade de ungas fröjd, och med dolda tårar hörde han af Walter, Mauritz och Claes berättelsen om hela utfärden, om den plötsliga olyckan och om Birgers beundransvärda kamp med döden om sin vän. De slynglarna, pråmkarlarna, äro grunden till hela olyckan! — upplyste en af de unga läkarne. — Jag såg dem färdas fram i morgse, och ropade till dem att utsätta varningsruskor, men detta ha de uraktlåtit. Bruno tycktes omsider utan all egentlig fara, men han befann sig i ett utomordentligt afmattningstillstånd. Efter intagandet af några stärkande medel föll han i en djup sömn. Men Birger kunde icke sofva, icke hvila, han tänkte blott på sin mor och på hennes ångest. Ett bud till henne skulle kanske skrämma lifvet ur den kärleksfulla.