författaren till La comedie humaine, som hade för mycket snille för att kunna föra ett regelbundet lefnadssätt. Han afgudade konstsaker; detta ären passion, som man finner hos de flesta artister, men det är en passion, som en penningmenniska sällan kan fatta. Ba!zac ruinerade sig emellertid tör att tillfredsställa denna böjelse. Exekutionsbetjenter letade alltid efter honom; då de ej kunde taga hans konstskatter, hvilka för kreditorerna ej egde synnerligt värde, sökte de i stället att bemäktiga sig hans person. Detta gjorde att Balzac ej hade något stadigt hemvist. Att träffa honom berodde på en slump; man lemrade bref till hozom på några cafer, som han brukade be:öka. Men stundom hände, att han ej på långa tider kom dit. För att kunna hålla mitt löfte till Lamartine utsatte jag middagen cn månad derefter. Jag lemnade bref till Balzac på alla de ställen, Jag visste att han brukads beöka. Jag sade honom att det var för att göra bekantskap med Lamartine, Henrik Heine och andra snillen, som jag önskade se honom hos mig. På utsatt deg en månad derefter voro alla gästerna församlade. Lamartines första ord då han inkom voro: Kommer Balzac?4 — Min vän, svarade jag, vi tå hoppas det bästa, men jag har ingenting hört från honom. Både Lamartine och Heine voro mycket ledsna; de voro öfsertygade om att han ej skulle komma. Klockan slog 7. Vi skulle sätta oss till bords. Då avmältes Balzac. Aldrig glömmer jag de blickar, som utbyttes meilan do3sa båda snillen. Man kan väl föreställa sig hvad det blef för en middag. Glädtigheten tog plats mellan politiken och qvickheten! Huru kunna beskrifva en sådan måltid! Balzac, Heine, Lamartine äro ej mera bland de lefvande, men deras namn skola i all tid intaga en framståeade plets ho: våra efterkommande; de voro alla tre talare genom tanken, poeter genom känslan, målare genom sina bilder. Karnevalen är läcgesedan slat, åtminstone på boulevarderna; i salongerna har den fortgått långt derefter, åtminstone i toiletterna. Sällskapslifvet i Paris erbjuder för närvavande det mest bizarra skådespel för en granskare. Furstinnan Metternich, som anger tonen i den högsta societeten, bar på en af sira senaste mottagningar för diplomatiska kåren en liten hatt, som under åtta dagar blef talämnet bland alla damer — man skulle icke i den klerikala och politiska verlden kunnat göra större affär af en kardinalshatt. Denna metternichshatt är således nu på högsta moden; den sitter på öronspetsen liksom herdinnebattarna i Florians romaner; den är af blått sidensarge, garnerad med hvita törnrosor. Vid samma tillfälle bar furstinnan fver axlarne ev fichu Marie Antoinette af hvit tyll, broderad med fjärilar af blått silke och silfver; en biå sidensargetunique, garnerad med hvita törnroior, öfver en hvit tyllklädning, hvarå voro broderade fjärilar liksom på tuviquen. Både långa och korta klädningar komma att bibehålla sig; modet vill att fötterna skola synas på promeraden; följaktligen göras de långa klädviogarne korta framtill, men förses bak med ett ofantligt släp, som bäres upp öfver armen, Modet är icko nytt — hvad fins för öf igt nytt under solen! — det brukadez3 redan under Ludvig XVI:s tid och sådana kiädningar kallades då: robes queue du diable. Till denna drägt nyttjas Versailleshatt, som är rund och går långt ned på pannan samt är rikt prydd med fjädrar; dessa hattar förskrifva sig ända från Ludvig XV:s tid. Det säges, att direktören för stora operan ämnar neka inträde på amfiteatern åt de fruntiamer, som bära de höga coiffyrerna, emedan de förtaga snblicken af scenen för dem, som blifva nog olyckliga att sitta bakom, samt föranleda ständiga tvister mellan åskådarne. Operans direktör har att åberopa en kungörelse från 1779 rörande samma ämne. Man kan föreställa: sig till hvilken höjd hårklädslarne då hade stigit, när man läser följande utdrag ur den kungliga officiella Monitören för den 14 febr. 1778: Drottoingen besökte i går operan. Inkomsten för aftonen utgjorde 24,000 livres(?). När drottoingen (Marie Antoinette) stigit ur vagnen gick hon in i sin loge; der påsatte man hennes majestät dess plymer, hvilka voro så höga att hon ej kunnat hafva dem på sig i vagnen. De damer, som ej kunnat blifva coifferade rära intill teatern — (det fanns nemligen flera frisörer boende derinvid, men de kunde ej hinna till för alla) — dessa damer, hvilka således nödgades låta hemma kläde sig i håret, måste, för att bibehålla hårklädseln orubbad, ligga på kvä i sina vagnar i stället för att sitta på dynorna. En dam, klädd på detta sätt, åkte derför alltid ensam, — Det är för att hindra ett så betänkligt stigande af hårgalenskapen, som direktören ämnar upplifva det gamla förbudet. Se här en anekdot från den sista stora balen, som gafsa af förnäm betjening: två kammartjenare promenerade arm i arm. Den ene sade: rå, du har lemnat din markis? Ja, jag måste väl. Hans cigarrer voro så dåliga. KR NNE NGE