rm (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Med den djupaste bedröfvelse mottog Paris u :derrättelsen om Lamartinves död; han var en af vårt tidehvars märkvärdigaste män, ett litterärt snillo — Frarkrikes ära. Det rykte, han åtnjöt, var välförtjent: han var det värdigt genom sin själs och sitt snilles storhet, genom sitt hjertas godhet. Skalden, fom har besjungit Gud, menniskan och naturen, har nu slutit sina ögon för alla skapelsens skönheter, men hans sånger skola fortlefva. århundraden — ja, de äro odödliga. Lik de fleste af våra stora snillen utvalde Lamartine sjelf sin sista hvilostad; dessa snillen, de älska att efter ett lif, fullt af strider och stormar, få sofra den sista, långa sömnen i frid. Föga bry de sig om verldslig fåfänga; de önska att gifva sin hvilostad en prägel af enkelhet, som utgör densammas enda prydnad. Så skref Napoleon: Jag önskar, att mitt stoft må få hvilahos det franska folket, som jag så högt har älskat. — Chateanbriand lät spränga sin grafi en granitklippa nära Saint Malo: Den liknar ett örnnäste, från hvilket man kan blicka ut både öfver Oceanen och fasta landet. Han gick ofta för att söka hvila i denna dystra graf, som kommer att ega bestånd lika länge som hans namn. Han lyssnade der till vågornas brus — denna sång, som skulle bli hans enda sällskap under dön sista hvilan. Äfven den nyss bortgångne Lamartine hade sjelf utvalt den plats, der han öaskade bvila, och han ville ej att någon ceremoni till hans ära skulle hållas i Paris. Han sade: Nej, jag vill icke, att man med toma ord och fraser skall störa min hänryckning i det ögonblick, då lifvets gåta löses för mig.X Det kejserliga påbud, som åt Lamartine anslog en storartad begrafsing ishela Frankrikes namn, har i följd häraf j kunnat bringas till verkställighet — denna hyllning, såsom bevis på ett helt folks tacksamhet, strandade mot den aflidnes vilja, vördad af hans familj, som samvetsgrant uppfyllde den aflidne skaldens uttalade önskan. Begrafningen egde rum i Måcon, men stoftet nedsattes i Saint Point; der hvilar skalden mellan sin hustru och sin dotter. Hans kista var betäckt med ett enkelt, svart bårtäcke; på detta låg en krans af hvita camellior och violblommor. Kistan var stor och tung; den framkallade hos flera af de närvarande minnet af ett yttrande af den ryktbare Henrik Heine: Gå och sök ut min likkista, men tag den så stor ni kan få den, ty jag har så mycket att lägga i den. Sök ut tolf starka karlar för att bära den! Vet ni hvarför min kista skall vara så stor och så tung? Jo, jag skall i den nedlägga all den kärlek, som finns i mitt hjerta, och mina stora sorger... Då ett stort snille går bort, ransska vi värt minne och samla alla glömda episoder, i hvilka han eller hon spelat en roll; vi förena dem till en bukett och gömma dem såsom ett minne af den bortgångna. Se här några blad ur denna samling: Hr Auguste Barbier, författare till Les tombes, önskade att blifva invald till medlem af Franska akademien. Hans första åtgörande för att nå detta mål var att aflägga ett besök hos Lamartine, Han fann skalden sysselsatt med att vattna sina blommor. Snart voro de inbegripne i samtal. Ni vill intaga Viennets stol, sade Graziellas författare. Ja, min herre! Nå väl, se här mitt råd: en skald, som ni, bör endast intaga platsen efter en annan skald. Haf derför tålamod ännu några månader, och jag testamenterar er min stol. En af Lamartines vänner berättade i en krets af förtrogna följande lilla episod: Lamartine längtade mycket efter att göra bekantskap med Balzac, som han aldrig hade sett. Han var allvarligt bekymrad öfver att han aldrig kunnät fåkträffa eller utbyta tankar med detta snille, annat än genom utbyte af deras litterära arbeten. Han bad mig derför, berättade hr G., att jag skulle ställa till en middag, der han skulle kunna få råka Balzac. Jag var nemligen en af dennes förtrognare vänner. Jag iofvade att försöka; men det var ingen lätt sak att få reda på