Dagens Nyheter – 16 april 1869, sida 2

att de ens för dem tvingades att omtala sind förehafvanden. Men Birgers vackra, ädla ansigte, hans gestalt, hela hans väsende, det utmärkta omdöme, han hade om sig hos sina lärare — allt var föräldrarre en borgen, att de unga frimurarne voro i goda händer. Birger, ehuru icke mera än sjutton år, var nära på fullvuxen, och hans resliga, ädla gestalt, änskönt något framåtböjd, der han med en tänkares min skyndade fram öfver gatorna, lockade mången blick ur vackra ögon. — Men Birger hade sjelf intet öga för någön annan qvinna än sin mor, hån hade nått det kära målet, han hade redan burit henne på sina armar. Hon stod en qväll i skymningen sysslande med sina blommor, sina fosterbarn, som snart skulle skänka glädje åt andra. Sakta lade Birger armen kring den sköna bleka qvinnans lif, Kon höjde sig i detsamma på tå, för att bättre nå en blomknopp, men hastigt flyttade Birger sin starka arm och lyftade under jubel den dyra modren högt i luften. — Han bar henne rundt kring blomsterrummet, han bar henne in till systrarna i det lilla förmaket, han satte ned henne i hörnet af soffan med en kyss, medan återhållna glädjetårar glimmade i hans ögon, och han i modrens öra sakta hviskade: Så ja, lilla mamma Rora, nu har jag birit dig på mina armar, nu kan jag