är för oss en styggelse; det är den brådmognade menniskan, fullfärdig invärtes som dämon, men ännu en dverg till det yttre. Dock, vi lofvade ju att lemna bakom oss barnen och barndomsåren. Vi taga då ett djerft hopp öfver en gren af tidens ström, vi kalla det hoppet fyra år. Under den flygande farten skymtar för våra ögon en massa af mulna och glada, men föröfrigt föga omvexlande dagar för familjen Sigurdsson, som ännu innehar sin gamla bostad. Ripa är sig lik och Juhnkan har nästan Ööfvergifvit allt hopp om att komma ur sitt enkestånd. J Tack vare dussintals dussin nysydda skjortor, tusentals bakelser och knäckkarameller, för att inte tala om alla försålda fönsterväxter, lyckades det fru Aurora att uppehålla sig och sin familj. Punktligt, som en studentväckare i Upsala, infann sig Ripa med räntorna å sitt kapital, och hvarenda gång med alltid samma resultat förnyade fru Aurora sina protester. Kära hjertandes — smågrinade Ripa — det finns väl ingen större girigbuk till än jag, jag tar ju ränta på ränta, vet jag, gudsengeln vet nog hur jag menar. Och Ripas ögon försvunno. Fru Aurora förstod nog hans lilla ordlek, hon visste nog, hon, att barnens och hernes egen kärlek och tacksamhet var all den ränta han tog på sina egna räntor, ATFÄLLINGARNE, Of JOH. JORD: 18.