— 140 — mien, och deniia skördade deraf så stora fördelar, att sextetten snart blef ansedd som ett kotteri, bestående af den oftentliga skolans skickligaste disciplar. Kamraterna förvånade sig på det högsta öfver detta fenomen, och ville nästan åklaga frimurarne för några Hemliga hexerier. De visste inte hvilka ansträngningar det kostade Birger, att på en gång sköta sina egna studier och sina vänners. Men också hade ingen högre än Birger fått bekräftelse på sanningen af den gamla satsen: docendo discimus. Vännerna erkände också med största villighet, att deras hastiga fortgång på kunskapernas bana helt och hållet var deras afgudade Birgers verk, och denne, der han under studiesammankomsterna intog midtelplatsen af den lilla cirkeln, undervisande och med vänligt allvar uppeHållande disciplinen, liknade nästan en ung Socrates bland sina lärjungar. Men äfven till manliga idrotter sträckte sig förbundets öfningar; simningar om somrärna, fäktning och gymnastik om vintrarna. Öfverallt. var Birger, — ehuru endast få veckor äldre än sin närmaste man, Bruno — den förnämste; men långt ifrån att yfvas öfver denna fördel, ånsäg han det som en vänskapenhg första och Keligaste pligt, att på allt sätt göra de yngre Tämtaterna till kitia jemulikar. — Ingenänder om dessa, som klart genomskådade hans sällsyntg