Dagens Nyheter – 15 april 1869, sida 2

UED Fastingen i Hristinehamn. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Denna markvad, som förr varit Sveriges största affärsmarknad, der betydliga affärer i trä och jern uppgjordes, har allt mer och mer aftagit, så att den nu är blott en skugga af hvad den fordom varit. Den var ock fordom för Wermland en karnevalsfest, der baler, spektakler och konserter omvexlade med hvarandra — och vermlandspatronerna medförde i den gamla goda tiden sina familjer till marknaden, för att gifva dessa tillfälle att en gång om året riktigt grundligt roa sig. Visserligen besökes marknaden ännu af Vermlands och en del af Göteborgs större affärsmän, men en bagatell är hvad som nu uppgöres mot förr, oaktadt de lättade kommunikationerna hit. Marknaden räckte förr i 14 dagar, nu deremot endast i 5. Och den nuvarande tryckta stämningen har gjort, att affärerna denna Fasting varit obetydligare än vanligt, icke allenast inom de större sffärsgrenarne, utan äfven inom de mindre. Man kan ej heller väita annat då vår modernäring, jernhandteringen, är så tryckt som nu. I följd häraf hade man svårt att komma öfverc.n3 om tackjernspriset; jerntillverkarne fordrade 20 å 30 öres nedsättning i fjolårets priser, något hvarpå säljarne icke ville ingå. Följden blef att många köpslut uppskötos. Emellertid uppgjordes tackjernsackorder af Pers: bergs egare till 2 rdr 90 öre per centner; andra sorter gälla vanligan 10 å 20 öre under Persbergsjernet. Detta prisfall är naturligtvis högst menligt för bergslager. Spanmåliapriserna voro låga, och många säliare från Westergötland utbjödo ej obetydliga partier af hvete, råg och hafra. Men detta oaktadt ville det ej bli lif i marknaaden; köparne befarade ytterligare prisfall. Priserna ställde sig ungefär sålunda: hvete 25 rdr, råg 20 rdr och hafra 11 rår pr tunna. En ofantlig mängd skodon från Nerike faons att tillgå, men oaktadt de stackars skomakarne sålde sina Skodon för hvad man i allmänhet får betsla i årbetslön utom läder, hemfördes hela massor osålda. Men så funnos också i marknaden med säkerhet omkring 10 å 15,000 par. Huru denna näringsgren kan löna sig, är för mig en gåta. Markraden öfverflödade för öfrigt, som vanligt, af säljare af aHa slag, men köpare salkoades3. De på marknaden varande handlande, hvilka ansågos vara fina papper (som det heter på profryttarespråket) kringsvärmades mera än vanligt af profryttarebataljonen, och det var verkligen synd om de stackars köpmännen, isynnerhet om nybörjarne, ty de blefvo alldeles förbryllade och visste ej af hvem de skulle köpa. Alla bjuda naturligtvis, enligt egen utsago, de bästa vilkor och de bästa varor; — det och det ombudet är en så hjertans hyggligkarl. I fräsande champagne dricker den anspråkslösa småstadskrämaren eller landthandlanden brorskål med de eleganta representanteraa för Sveriges första och andra stads största handelshus. Under rusets inflytande köper den oerfarne nybörjaren litet af hvarje, och snart har han fått ärendet uträttadt i Fastiogen. Men huru sedan sälja dessa varor, som de eleganta, nyförvärfvade bröderna så välvilligt noterat? Se det blir en annan sak — ett svårlöst pro