Dagens Nyheter – 15 april 1869, sida 1

och hvilken, som är den förnåmste bland dessa hjeltar. Vi ha utgått från den måhända icke alldeles förkastliga principen, att en mans karakter ofta kan tecknas genom några drag från hans pojkår, och att hvilka öden än må söka omgestalta denna karakter, så står den dock i någon sorts harmoni med den själens fysionomi, vi spårat hos barnet. Uppfostran och lefnadsvanor kunna beslöja själsanletet, men den slöja, som skymmer för den ytlige betraktaren, har tillräckligt stora maskor för den närgångne, att låta homom igenkänna bilden bakom förhänget. Dessutom, hvarför blicka med så förnämt förakt ned på barnens verld, likasom tillhörde den endast mammorna och ammorna, och liksom passade en skildring af den hufvudsakligen för sagoböckerna? Ack, äro de då inte redan menniskor, dessa småmenniskor, och röra sig inte inom deras späda bröst de flesta af de lidelser, som tumla om inom de fullvuxnas? Det är endast i förställningskonsten vi äro dem gå vida öfverlägsna, och ju sednare de bli invigda i denna konst, desto lättare ha vi att förlåta dem också deras dåligaste böjelser. Ett egennyttigt, ett olydigt, vildsint, högfärdigt, afundsamt barn kunna vi ännu betrakta som ett barn, men ett hycklande