Dagens Nyheter – 14 april 1869, sida 1

AV sons dörr. Åskådarne kunde blott förmoda devta, ty en utskjutande husknut skymde dörren för dem. Hvad är det der för finklädda piltar? sporde Ripa. Mina fiender — svarade Birger med en dysterhet i tonen, som antydde att hans minne lifligt sysslade med den olycksaliga supbten. Var det di, som — — fortsatte Ripa i det han tvekade vid valet af uttryck. Ja, det vär di, som — — bekräftade Birger, lika förlägen om ord. Kors för hjertandes! Jag hade go lust att gå ut och smörja opp dem allesamman, hela klamaschet! Ripa gnuggade sina händer. Nej, för allt i verlden, kära Ripa, gjordt är gjordt, fast inte alltid glömdt, brukar ju Ripa säga. Samtalet afbröts af lilla Signe, som med uttryck af högsta nyfikenhet och förvåning hoppade in i Ripas kammare. Birger! Birger! Vet du något? Vet du, att alla dina fordna kamrater ä här och vilja tala med dig. Di vill visst be dig om förlåtelse allihopa! Det är för sent! — svarade Birger och hans ögonbryn föllo ned och bildade ett veck öfver gränsen mellan panna och näsa, Detta veck var ännu blott en lätt skugga, en aning om ett veck, men med hvarje år växte hos vår hjelte skuggan till en Skarp