Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 2

oo MA or qvällen; men Birger hade sakta skjutit ho nom ifrån sig och med dödande ironi förklarat, att Bruno gjorde sig onödigt besvär, ty fattigprinsen hade numera ingenting i sin västficka. Om vi med någon tvekan vilja tro på detta sega minne af en liden oförrätt hos en knappt tretton års gosse, så finna vi en förklaringsgrund i den bitterhet mot verlden, som genom tidiga exempel lätt kan besmitta sjelfva det rörliga barnahjertat. — Ack, hur många gånger hade icke vår unge hjelte hört sin sjuke far beklaga sig öfver menniskornas ondska; huru lifligt ihogkom han inte den älskade vännens dödsstund och hans sista ord i lifvet. För bättre minnes skull hade han till och med straxt derefter antecknat dem och bedt mamma gömma det dyrbara papperet. Nu bar han i en liten snodd krirg halsen och insydd i en liten sidenpåse; gjord af mammas egen hand, den skatt, som kostat honom så mycken smälek inför så många obekanta, — stjernan från fadrens likkista. ; Begrafningsdagen: hade man med möda förmått slita den förtviflade gossen från -fadrens bår, och då slutligen locket tillskrufvades; rasade han: som en vansinnig. Det var som om han trott, att den döde kunde med hans klagan återväckas. Låt honom gråta ut en sturd! — sade