Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 2

den vänlige prestmannen, som aldrig förr bevittnat en så liflig sorg hos. ett barn, — Chär är blott tårarnas tröst, som kan rädda honom. Men när Birger reste sig upp från kistan hängde en af de små stjernor, med hvilka den efter tidens sed och ofta helt lösligt bepryddes, fast på den sörjandes tröja. Prestmannen observerade först den egna tilldragelsen, och sade halfhögt med af rörelse darrande röst till Birger: — Ser du, mitt barn, den dyre hädangångne vill liksom sjelf dekorera dig för förtjensten af en sådan hjertesorg. Och Birger tryckte stjernan med hänförelse till sina läppar. 4 Nu bar han henne, tryggad för allt svek och allt gyckel, närmast sitt hjerta, och på inre sidan af dess fem uddar hade han med en sylspets ristat dessa fem ord: Fader! Jag — glömmer — dig — aldrig. Birger hörde till dessa, till det yttre bårda naturer, inom hvilka bor så mycken vekhet. Han hade fästat sig så djupt vid de fem lekkamraterna och serskildt låtit sitt hjerta utvälja dem bland hundratalet af anåra likgiltiga. Nu hade de svikit honom alla, tyckte han, mer eller mindre afsigtligt, men likväl svikit. Alla hade de inför den främmande barnskaran glömt sina löften till Birger, och hånande kallat honom fattigprinsen,