Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 2

115 — Hans fars likkista! — hviskade man sakta sinsemellan — stackars lilla pojke! Skoloch lekkamraterna: voro slagnå.af blygsel, de tyckte nästan att de alla bort blöda näsblod liksom Mauritz. Men fram öfver de snötäckta gatorna ilade Ripas trafvare, medan kusken, tröstlös sjelf, förgäfves bjöd till att trösta de små. Nordanvinden sökte kyssa deras flödande tårar till perlor af is; men han förmådde det ej, ty. de sprungo oupphörligen fram: ur allt för varma källor. O, hvilken hjertats vällust för de.små, då de på en gång, likt diande små lamm, trängdes om plats vid modrens bröst. Hon hade också tröstens. näring för dem alla. Men ack; för första gången måste hon på allvar banna den kära, kära sonen för hans lynnes häftighet, medan hon inom sig kände att hon i hans ställe. skulle ha gjort på samma: sätt, ty också hon skydde svek och falskhet värre än pesten. Men Birger hade plockat gin första bittra frukt från — kunskapens träd. på godt och: ondt;-— -han hade förlorat sin bästa vän i skolan.: Bruno hade svikit honom. Den renhjertade gossen dömde blott efter handlingen, strängt som en Rhadamantus, han tänkte icke på de förmildrande omständigheterna: Brunos förvända uppfostran, fadrens fåfänga och slutligen champagnen, denna farliga dryck, som lika lätt