Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 2

Bref från landsorten. En resande skrifver till oss från norska gränsen: Att göaa en resa öfver Arvika på jernväg till Kristiania och från Lilleströmmen till Eisvold kan för en svensk vara lärorikt i mer än ett afseende; icke minst för dem, som intressera si för jernvägsbyggnader och hvad som dermed står i sammanhang. Hvad som då först faller den resande i 8gonen är den stora skilnad, som befinnes i stationsbyggnadernas storlek och beskaffenhet i de resp. rikena. Man kan ej annat än förundra sig deröfver att så olika principer i detta afseende kunnat göra sig gällande, då det naturligtvis å båda sidor varit samma mål man sökt, nemligen att med minsta kostnad vinna den största inkomst. : Då stationsbyggnaderna på svenska sidan äro af sten och ganska omfångsrika, äro de norska, utefter hela linien, af träd och af högst obetydliga dimensioner. Om än det onekligen kan gägas, att det är mera hushållning att bygga dyrt: men varaktigt, än att bygga billigt men. föga hållbart, såsom förhållandet är mellan hus af sten och träd; så får man dock besinna att regeln ej håller streck i större utsträckning. Om ett trähus genom cod konservation kan stå 100 år, så är det ju godt. Man hör också norrmännen med en viss sjelfbelåtenhet: ofta yttra följande mening: Svenskarne :bygga dyrbara jernvägar och ha föga eller ingen vinst deraf; vi deremot bygga för godt pris och förtjena bra på våra jernvägar. Hvad som dock till fördel för den svenska anläggningen torde kunna antagas, är att banorna på svenska sidan blifvit anlagda med betydligt större omsorg, än de norska. Norrmännen skryta ej heller i detta fall öfver sin Eisvoldbana, som hastigt ver lusugv anlaoder ef engelsmän, hvilka hade god profit deraf. Kongsvingerbanan är alls icke bättre. Afvägningarne lära skett ganska summariskt och afschaktningar uraktlåtits, der de varit af nöden. Derför går banan, så att säga, i vågor. När man betraktar den lätthet för anläggning som terrängen i allmänhet erbjuder på den norska sidan, i motsats till de ofantligt stora svårigheter man haft att bekämpa på den svenska, så kommer meriten otvifvelaktigt de svenska ingeniörerna till del. Sedan HFEisvoldbanan anlades, jag tror i början af 50-talet, har man också haft god tid på sig att öka insigterna samt genom erfarenheterna fått tillfälle att undvika många af andra begångna misstag. Lokomotivförare och konduktörer på de norska banorna se långt ifrån så syperba och herremanslika ut som på våra svenska banor; men man bedrager sig mycket, om man deraf slutar till mindre duglighet i yrket. Den norske konduktören skyf ej att taga i; der det behöfs, och är på sammå gång arbetare som han till allas belåtenhet sköter sitt konduktörskall. Man fjeskär ej å de norska stationerna lika litet med uppställandet af onödigao rdningsreglör som med kinesiska murar eller omhägnader kring stationerna. Och likväl iakttages alltid god ordning, och några vådor afhöras sällan. När man ser de ofantliga partier skogsefteks ter, som från alla stationer föras till Kristiania, kan man ej. annat än på samma gång glädjas öfver den storartade industri, som härigenom uts vecklas, som man är berättigad att hysa farhågor för skogarnes bestånd.