Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 1

Fattigprinsen hämnades nu genom att arbeta sig upp långt högre i rang — ty i skolan har man också rang — än sina vedersakare, och han såg ned på dem med förnämt förakt, likt en excellens som betraktar de krypande lycksökarne. Men med det mått af kärlek och vänlighet, han sålunda undandrog sina förra kamrater, rågade han hjerteförrådet för moder, systrar och gamla Ripa. Mekanikusken var numera, snart sagdt, hans enda lekkamrat. Han lärde sig slöjda af den gamle hedersgubben och hade redan med egen hand tillverkat sig en kälke. Han invigdes i alla mysterierna rörande Putte Snabbfot och började nästan hoppas, i kapp med mästaren sjelf, att Putte en vacker dag skulle kunna fortskaffa en ryttare från Stockholm till Upsala. — Han beundrade den djuptänkta och invecklade mekaniken hos Ripas stora verldsupptäckt, dessa starka strängar af vridna djurstarmar, som skulle motsvara senor, dessa stålfjedrar, som skulle tjenstgöra såsom muskler, dessa i-hvarandra gripande kugghjul, som skulle befrämja rörelsekraften, och slutligen dessa stigbyglar, från hvilka genom tryckningen af ryttarens fötter lifvet skulle inströmma i den döde Putte. Har Ripa aldrig visat någon lärd professor gin märkvärdiga trähäst? sporde Birger en lördagsqväll, då de sutto till