Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 1

-— 117 — honom gjelf slita sig lös från de bokliga studierna, hvilka numera bedrefvos med en ifver, som riktigt oroade fru Aurora. Också hade Birger avancerat en hel klass ofvanom sina trelösa skolkamrater och satt numera icke engång under samma tak med de förra grannarne. Han ämnade till och med under vårens lopp höja sig ännu en klass öfver dem, och på detta sätt med en hög förmans nådiga eller onådiga blickar skåda ned på de underordnade. Om den billiga harmen öfver ett svek således utgjorde den ena sporren till Birgers läseifver, så tjenstgjorde äregirigheten eller med ett fulare namn — högmodet såsom den andra. Birger hade icke vexlat ett ord med Bruno och Mauritz sedan den minnesdigra qvällen; åt Claes Ardelius hade han blott skänkt detta medömkans leende, hvarmed filosofen betraktar. den ytliga skämtaren, medan han i Erik Hallin och Walter Silfverfelt endast såg två svaga rör, som i sin vekhet böjde sig för vinden. Till alla hade han återsändt deras gåfvor af tennsoldater. De fem kamraterna hade visserligen gjort åtskilliga försoningsförsök, men dessa hade alla halkat mot den mur af is, som Birger genast uppreste mellan sig och de fordna vännerna. -En gång hade Bruno yänligt lagt sin arm kring Birgers lif och frågat om han inte ville glömma den der olycks