Dagens Nyheter – 13 april 1869, sida 1

göra frågan om krig eller fred. Hennes rätt tull friheten är klar såsom solen. (Stark rörelse i sessionssalen. Lifligt bifall från oppositionens bänkar.) Statsministern Rouhor sökte : vederlägga Thiers yttrande genom ett längre mycket sakrikt anförande. Han började sålunda: Det är med djup ledsnad jag tager till ordet från denna talarestol. Under de sex är, i hvilka jag deltagit i edra arbeten, har jag varit vittne till, att mitt lands frihet utvecklats, att edert berättigade inflytande vuxit, att institutionerna utvecklat sig och att hvarje dag, som förrunnit sedan 1863, varit en märkedag för framåtskridandet. Och så kommer man här i sessionens sista ögonblick och diskuterar våra väsentligaste institutioner, maktens grundval, de konstitutionela attributerna, alldeles som om vi i går haft den februarirevolution, då den konung, om hvilken ni, hr Thiers, talade, blef störtad, utan att ni kunde skydda honom mot upproret, och alldeles som om vi nu skulle utarbeta en författning! Ja, ni har rätt; för civilisationens framåtskridande, för de liberala institutionernas utveckling, för utvecklingen af landets och verldens storhet är fred en bjudande nödvändighet, och regeringen söker med största omsorg att bevara den. Men tror ni, att ett sådant tal, som det ni nyss höll, är egnadt att qväfva de afondsamma lidelserna utanför våra gränser, att ingifva aktning för vårt land? Tror man, att det är rätt att säga: Allt, hvad som visat lif, allt hvad som visat förmåga att utveckla sig och växa, det måste förstöras, det måste blåsas bort för en hop utopier, hvilka vårt land fått två gånger efter hvarandra dyrt umgälla genom revolutioner? Nej, det är icke på det sättet, som framåtskridandet sker. Så bära revolutionerna sig åt. Framåtskridandet sker långsamt. Ni förnekar dock, att något framsteg eger rum, ni påstår att detta land ej har frihet. . Låtom oss se till ! Nu kom hr ministern till sjelfva den argumentation, hvarmed han ville bevisa napoleonskå regeringens liberalism. Han dolde härvid icke, att regeringen ville bekämpa den antidynastiska oppositionen med alla de vapen, hon hade till sitt förfogande, äfven under de nu förestående valen. Såsom beviz på, att det ej gick an att låta oppositionen ensam ha ordet, anförde han bl. a., att flera al dessa Kandidater sökte inbilla valmännen, att den stående hären skulle bii afskaffad, om deras parti komme till väldet: Han medgaf, att regeringen i synnerhet stödde sig på landtbefolkningen, i hvars hjerta entusiasmen för Frankrikes store kejsare lefde oförsvagad. Men regeringen hade äfvea vidtagit så många praktiska åtgärder till förbättrande af den arbetande klassens ställning i städerna, att Hon ej fruktade för att öppet vädja till denna klass, för att låta den välja mellan henne och de socialistiska utopierna, och inför det upplysta borgarståndet, som var böjdt för att kriticera och hyste en berättigad önskan att kontrollera rogeringen, ville hon åberopa sig på det ständiga framåtskridandet. Thiers ofvanberörda tal har gjort ett djupt ntryck på hela franska folket.