oo AA TTT gorna från ljusen i staken slickade bordsduken. Flickorna uppgåfvo ett skri, Mauritz blödde näsblod och Bruno rasade. Han och några andra pojkar kringrände Birger, men han kastade dem alla till golfvet. Han hade varit måttlig han, och druckit bara ett enda litet glas vin. Suptgästerna från matsalen störtade in i rummet, man uppreste armstaken, släckte branden i damastduken, — grosshandlar Wachtel äskade ljud. Pojkar och barn! Hvad i all verlden betyder detta? Ä ni alldeles galna, era förb--de ungar! När grosshardlar Wachtel blef het hoppade han lätt öfver belefvenhetens parkstaket in på allmänningens fria fält för uttryck. Hvad i h—te är allt detta? Mauritz blödde, Bruno hväste. Jo, Birger, den otäcka Birger vågar slåss, för att vi på lek tog af honom hans klocka! halft snyftade Bruno. Här är han! — skrek Claes Ardelius — upphittad under gåendet mellan Norrbro och Röda slussen! Hans beundrare skrattade högljudt. sGe mig grannlåten, min gosse, sade Brunos pappa med en domares värdighet. Och han ögnade med ett outransakeligt