Skepparen Pettersson i Eskilstuna berättar, att han en dag i-början af maj 1866, då han varit i rummet innanför Kjellins kontor i Stockholm, hört G. och K. samtala om ångsågen vid Wirhulta; att K. sagt, det han förskaffat en mängd skog i Upland samt rådt G. att flytta sågen dit, men att G. ansett denna flyttning blifva alltför dyr, och att de då yttrat, att det vore bäst om sågen på något sätt blefve uppbränd. a jan Erik Jansson har ej något af vigt att medela. Friherrinnan Flemming och hennes dotter, fröken Flemming berätta, att de så väl påskdagen som annandag påsk straxt efter middagen rest bort i G:s sällskap; kunna ej påminna sig om E. spisade middag hos dem påskdagen eller om G. då var på kontoret eller icke, men annandagen hade EE. bestimt ej varit deruppe till midagen. Allmänna åklagaren, kronofogden Levin, förklarade nu att han ej hade vidare bevisning att förebringa, utan anhöll om utdrag af den med ed bekräftade uppgift G. aflemnat inför rätten straxt efter branden, deri han säger sig ha genom branden mistat för 71,000 rdrs värde, hvarefter Levin uppläste sina slutpåståenden, hvari han efter en kort resumå öfver ransakningen yttrade, att något bevekande skäl tör E. ej förefunnits att antinda sågen; men att G. vid tiden före branden varit i förlägenhet om köpeskilling för Wärhulta; att E. varit medellös vid sitt afsked derifrån; att G. genom flickan Sofia Lunds afsändande till Stockholm ej rimligen kan artagas hafva haft annan afsigt än att afligsna henne under branden; att flere vittnen intygat att-G. förhindrat släckningen; att G. i Stockholm, i och för åtgärden att undanrödja misstankan från sig, uppoffrat. öfver 17,000 rår för att få E. att resa till Amerika; att G. af farhåga att sjelf blifva häktad under diktadt namn tagit sig annan bostad; att han under ransakningen ofta beträdts med tvetalan, samt slutligen återburit det af brandstodsbolaget utbekomna försikringsbeloppet. Allt detta ansåg åkl. tillräckligt bevisa, att G. anstiftat den af E. anlagda mordbrand, hvarigenom Wärhulta ångsåg, jemte en mängd ved, lank och bräder uppbrunnit, och med anledning häraf yrkade åklagaren, att häktade Fredrik Vilhelm Grabb måtte för mened och mordbrandsänstiftande dömas till 8 års och hitktade Eriksson för mordbrands anställande till4Ars straffarbete, samt båda för alltid varda medborgerligt förtroende förlustige. . Som G. begärde och erhöll uppskof med inlemnandet af sina svaromål till kl. 12 följande dagen såsammantridde häradsrätten åter vid denna tid i onsdags å rådhussalen, då såväl E: som G. inlemnade sina försvarsskrifter. E. siger i sin skrift, att han af lättsinne och fruktan för straff, samt genom inverkan af Strömbom m. fl. först sökt fördölja sitt brott, men sedan, gripen af ånger, gjort en sanningsenlig bekännelse och derigenom erhållit lugn. G:s svaromål innehöll hufvudsakligen följande: Vid såväl domarens som åklagarens förutfattade tanke om hans brottslighet, var det svårt för honom att försvara sig och sönderslita den väfnad af arghet och list, som mot honom blifvit hopspunnen. Han förutsattes vara brottslig och anbefalldes derför vid första ransakningen ej att tala sanning, utan att bekänna. sitt brott, samt nekades till följe derat äfven att begagna rättegångsbitride. Då hvarje ord och svar uttyddes på ett för honom kränkande sätt, då hans själsförmögenheter förslappats genomtortyren af ett långvarigt fängelse, så var det ej underligt att hans tal någongång innehölt motsigelser. Det hade ej blifvit utrönt huru elden uppkommit, och ville han: fista uppmärksamheten på E:s motsägelse hiärutinnan. Två vittnen: hade jemväl intygat att eld två gånger nppkonnmit i sågen genom kanttrissans friktion. och att eld kunnat ligga länge dold i spånen innan den utbröt, Man får ej heller för mycket fista sig:vid E:s andra uppgift, isynnerhet vid de intriger som mot G. bedrifvits. Linsman Wennerström hade rådt G. att tillhålla sitt folk för pratet om branden, och G. hade derför talat vid några härom. Härigenom hade misstanken mot honom fått fort, vinningslystnaden och harmen öfvet förment lidna oförrätter vaknat, och tillfölje deraf skulle E. bearbetas med löfte om ersättning för att i honom få ett bevis, och detta var lätt gjordt genom dennes liättsinne, förakt för fästningsstraff samt hopp om att med Lundfå dela belöningen. Lunds samvetsgrannhet betviflas af G. alldenstund han tillåtit sin unga dotter att gifta sig med en mordbrandsanläggare, och E:s sanningskärlek hade man under rättegången haft prof på. Om G. varit delaktig i branden så hade han velat att E. skulle rest till Amerika och derför ej, som nu, flera gånger afslagit dennes begäran om penninglån. Flickan Lunds resa till Stockholm härledde sig af G:s missnöje med hennes sammanlefnad med E., och att EK. återkallade henne i sitt lättsinne, det kan väl ej läggas G. till last. Kronofogden Levin hade flera gånger visat sin afvoghet mot G. Man borde hafva undersökt fördelen för G. att antända sågen. Vid branden hade G. inga graverande skulder .och han hade varit erbjuden 5,000 rdr årligen under 10 års tid i arrende för sågen, hvilket väl således hade varit förmånligare för honom än att uppbränna densamma. Ingen kan derför påstå, att han utan skäl eller af blott kärlek till brottet antändt sågen. Vid ankomsten till Stoclkhalm hada han hlifvolt unneoelrämd af Ra BUttrvualta