Dagens Nyheter – 10 april 1869, sida 1

på sig bra nu, små småttingarna! Ni får kramascha ihop er alla tre i slädan, och jag sitter på hundsvotten, som förr i verlden när jag kuskade för lilla fröken Rora till små barnen på Löfstavik. Och Ripas ögon försvunno. Det glada minnet dog ihop rynkbandet kring hans syneverktyg. Vill inte Birger, festen till ära, ta sin klocka? — frågade Aurora för andra eller tredje gången. -— Det kära och dyrbara uret hängde åter öfver hennes säng och då det flyttades dit, var det en högtidsstund mellan mor och son. Nej, tack, söta, söta mammal -— svarade Birger. — De göra bara illa åt klockan, de ha ju petat sönder kaskaden, de skulle allt ha sönder qvarnhjulet med. — Och han knäppte knappen på sin västficka liten smula säkrare. Ptro, Polle, du ska nog få löpa, min gubbe. Ripa är en gammal herrskapskusk, du, det är ingen åkardräng, som kör dig i dag. Ptrol De tre öfverlyckliga balgästerna instufvades af två par kärleksfulla händer, och snart bar det af öfver den stora gårdsplapen utåt gatan. I kapp med bjellrorna klingade barnens oupphörliga skratt, och Ripa gjorde klatschar, så att det gaf eko mellan husraderna. Det var kusken frän det stolta Hanebo, som täcktes färdas på