Dagens Nyheter – 10 april 1869, sida 1

man visste inte hvilken man tyckte mest om, den mörklockige Birger, med sina djupa underbara ögon, den lilla, också mörklockiga Gerda, öfver hvars fina drag sväfvade ett flor af melankoli, eller den lilla ljushåriga elfvan Signe, med sina små skälmska gropar i kinden och sitt nästan ständiga leende. Man väntade bara på Ripa, men som han brukade vara punktligheten sjelf och klockan ännu fattades tio minuter i sex, hade man ingenting att förebrå honom. Ptro, hoj Polle min! — hördes det från gården och klingandet af bjällror kommo alla att lyssna. Så ja, nu ä kipaget frammel — anmälde Ripa, som iklädd sin gamla, men snygga lifpels, och en hög, för tillfället lånad björnskinnsmössa, gläntade på dörren med piskan i ena handen, medan han höll ändan af tömmarne i den andra. Hvad i alla tider! ska barnen åka! — utropade fru Aurora med glad öfverraskning, ty hon hade nyss haft litet modersbekymmer för den långa vägen och den djupa snön på gatorna. Skulle de pulsa ner sig i snön då, kära hjertandes? — Nej, si det är mitt eget kipage, för jag har hyrt det för afton af åkar Humla här i qvarteret, men si, hyran är den, att jag lagat en släda åten och reparerat foten på hans bästa häst, — Klä