Dagens Nyheter – 9 april 1869, sida 2

ifall han någonsin befattar sig med läsningen af dessa tarfliga tecktingar, — räntan på futtiga fem tusen riksdaler? Vi svara: All denna förändring åstadkommen af någonting så mycket, som ett ädelt menniskohjerta. Ja — Håken vet hvad jag tänkte på, som gick och klämde så länge, innan jag sjelf kunde kuckla ihop min egen lycka! — utropade Ripa, då han steg upp från qvällsbordet, dit han blifvit ryckt med våld af tre par små, men starka och knubbiga armar: Birger, Gerda och Signe. — Men si, ingen menniska vet sitt eget bästa. Dock hvilken tecknare i verlden kan återge det uttryck af utomordentlig öfverraskning och ännu utomordentligare fröjd, som målade sig i Ripas ansigte, då fru Aurora, — hon, lilla fröken Rora sjelf — gudsengeln; som räddat honom från dryckenskapens svafvelströmmar, då hon steg fram till mekanikusken, der han satt vid eldbrasan, omhvärfd och kringklappad af samtliga barnen, med ett glas varmt vatten från thökannan på en bricka, en sockerskål af glas derbredvid och så — ytterligare der bredvid en liten, liten karafin med rom. Ripa sade aldrig ett ord, han bara stirrade ömsom på karaffen och ömsom på fru Aurora. — Slatligen steg han upp med en fart, så att han höll på att stjelpa hela brickan öfverända, tog proppen ur karafi