Dagens Nyheter – 9 april 1869, sida 1

har väl gjort skillnad på folk och få. — Si, kommissarien ville skrifva. på sitt vis, men jag var envis och ville hat på mitt. Si jag vet, att jag hade laglig rätt, ty då man säger sitt sista ord, får man tala hur man vill i testamenten, baresta man är vid sundt och fullt förnuft: Och Ripa har talat tröstens och hoppets sköna språk till mitt förtviflande hjerta. — suckade den lyckliga modren. Men si det värsta af allt, det ä inte slut med det, — afbröt Ripa, som aldrig kände sig lyckligare, än då han fick göra något godt, men aldrig olyckligare, än då han derför betackades, Nu ska Hennes nåd inte pruta mot hvad som är rätt och förnuftigt, inte. Si hvad är det att tacka för, att en: får ärfva lite smått efter en som dör och inte har anhöringar? Någon skall. väl ha fyrkarna, som han ju inte kan ta med sig i likkistan. — Nej si, derför vill jag att gudsengeln min ska ärfva gubben medan han lefver, då har han någon glädje af gåfvan, och slipper grunna på om någon önskar honom döden. Si kapitalet kan ju vara mitt för skam skull, så dör jag med lite heder och inte Såsom en tiggare, men si räntan, den vill jag bära dit, der den så väl behöfs — Herre Gud! jag har ju på mitt Arbete mycket mera än jag behöfver, det syns nog i min hushålls: kladdare. Och skulle jag bli sjuk oeh arAFFÄLLINGARNE af JOH. JOIN, LA