Dagens Nyheter – 8 april 1869, sida 1

krut förgås icke så lätt. Och Ripa kolkade vatten ur sitt stenkrus i stora klunkar. Men vid hans räddarinnors chorus: Nå guskelof, vi kände inte igen vår rara Ripa, han var då så suffrän af sig — vaknade Ripa till full besinning. . SPackar som mjukast, tackar som mjukast! Hyggliga grannar och qvintimmer har jag då på alla håll! men si om herrskapet nu ville lemna Ripa i ro, så ska han i vinter gerna gratisch såga hvar sitt mått ved åt allihopa till tack för hjelpen. — Men si, jag hade några ord otalta med Hennes nåd här, efter hon varit så nådig och helsat på salig barons kusk, som hon räddat från för derfvet. Amazonerna på Tulportsgatan sneglade åt hvarandra och gingo med små fnurrar på nackarne sina färde. Det var icke så utan att inte hos hvar och en misstankar uppstodo om rätta tydningen af Hofrättskommissariens uttryck: gårdens hyggligaste representanter af det täcka könet. — Man hade, i ifvern att tänka på sig sjelf, alldeles förgätit fru Sigurdsson och henncs små vackra döttrar i trädgårdsbyggningen Herre min evige! var så nådi och sitt ner, sitt nerl — Och Ripa raglade mellan stolarne och dammade med all fit, ty det var första gången fru Aurora gjorde hans hus och hem den äran. Kära Ripa, var stilla! Ripa ser så blek AFFÄLLINGARNE af JOH. JOTAN. 11.