Dagens Nyheter – 7 april 1869, sida 2

Birger hade vetat ått gömma sina silfvermynt i ex ask under förstuguträppan, så att N:o 2, N:o 3 eteö blöfvö okandu skatter för hans omgifning. z Med härtiga steg närmade häk sig nu sin myntverkstad, såsom han förtsig sjelf kallade vedboden, alltid försigtigt Spejände om någon skulle upptäcka håan8 förehafvande. Ingen hade sett honom, men icke helier någon Ripa fanns i boden, vänligt räckande honom en yxa, mindre tung än dex vanliga, ock som bättre lämpade sig för magisterfimgrar. Ripal — ropade Birger halfhögt — Ingen svarade. Birger gick då till sin gamle väns kammare, för att se om hans klocka missvisade och om den punktliga gubben derför kommit för sentförstå gången till de öfverenskomnå mötena. Men, 0 fasa och förskräckelset — der låg Ripa utsträckt på sin säng, flämtande men sanslös. De små barnavänliga ögonen, annans så osynliga, stirrade vVildt framåt och ville nästan lemna sina Kålör. — Förfärad springer Birger fram och med em rådighet, sällsynt how ett barn, stänker Vatten ur ett lerkräs på den gamles änsigte. — Ack, han bade ju sett sin mör göra så åt den döende fadren. Men nej, ingen förändring. — Utom sig af ångest, uppger han nu ett rop; som träng