Dagens Nyheter – 7 april 1869, sida 2

Nej ni, jungfrur och madamer! Ripa kätiner till er, Ripa tycker ännu han här en, som kolår åf, med hander i håret på honom. Hå hå ja, ja, salig meiniskan, der hon ligger, hon mente mig kafiske väl, fast jag var skapt för Wentes pröffing! — Såkölstyg, att jag skulle slamra 5å med hårdöksfönstret, jäg hade så bra pillfät af kroken. i , Mön Ripa fick inte länge lefva ostörd i sitt idylliska lögn tätt bredvid sit välför sedda vedbod. Flera gånger Om däger Mottog hän fruntimmersvisiter. Än vär det Juhnkan, som inte sjelf kunde slö if Gå spik i sin gärderöb ock som bjöd på kaffe för deön Vigtigå hjelpen; Och är Vår det gamla symanmselln, söm Mts fck upp sin dragkistlåda, men deremot hade en bit färsk körngrysskörf att bjudå på, för att inte talg om den Körpulenta lätfiskmädamön, som sade sig ha vrickat sin ena fot och aldrig var kropp att få åf dön bepelsade bottinen; men SOM deremot på eM aktion råkat på öm koma gammal rom; Sö rik: tigt skulle sMaka — rara Ripa. Ripa hade aldrig aft någon Hög tatike om sitt utseende, öch när Han stundom vidgade ögonen, för att kuna se sin bild i lilla förgylda spegeln öffan byrå, blef hats min dervid så allvärsar, att hån Säg ut som en likbjudare; — men det fördrak des sannerligen .hela hans medfödda blyg