Dagens Nyheter – 6 april 1869, sida 2

De kemiska solstrålarnes olika styrka. (Ur professor Edluwnds föredrag på Vetenskapsakademiens högtidsdag.) Det har länge varit kändt, att såväl det direkta solljuset som äfven den mer eller mindre starka atmosferiska belysningen utöfva ett mäktigt iniytande på den organiska naturens utveckling. Olikheten mellan skilda orters klimat betingas icke endast af nederbörden, luftens virme och fuktighet samt dessas fördelning under årets olika månader, utan den beror äfven i väsentlig grad af solens och atmosferens större eller mindre ljusstyrka. Det ir företrädesvis ljusets komiska strålar, hvilka i detta hänseende äro verksamma. Dessa strålar äro nödvändiga för att underhålla och lifva de kemiska processer, som utan afbrott försiggå i det organiska lifvet på jordens yta. Solens och atmosferens belysningskraft utgör derföre i meteorologiskt hänseende ett vigtigt moment, som vid förklaringen af olika länders alstringsförmåga icke får lemnas ur sigte. Detta oaktadt hafva meteorologernas uppmärksamhet först under den senare tiden mera allvarligt börjat fistas härpå, hvartill orsaken utan tvifvel varit den, att man saknat ett praktiskt medel att på ett noggrannt och beqvämt sätt kunna uppmäta de kemiska strålarnes styrka. För nio år sedan omniämndes hiirstides, att tvenne naturforskare, Bunsen och Roscoe, gemensamt börjat egna sin uppmärksamhet åt denna fråga och äfven yckats finna en metod, som gaf ett tillräckligt noggrannt mått på det kemiska ljusets styrka; men denna metod kunde ingalunda. sägas vara beqriium att använda och var derföre icke egnad för ett allmännare praktiskt begagnande. Sedan denna tid hafva såväl Bunsen som isynnerhet Roscoe sysselsatt sig med undersökningar af detta slag, och den senare har nu framstillt ett förfarande, som synes vara användbart vid dagliga meteorologiska observationer. Den ursprungliga af Bunsen och Roscoe framstillda observationsmetoden bestod deri, att man lät dagsljuset inverka på en blandning af chlor och vätgas iden proportion, som de bilda saltsyra. Mingden af den syra, som bildades genom ljusets inverkan under en viss tid, blef då ett mått på strålarnes kemiska kraft. Den observationswmetod, som Roscoe nu använder, grundar sig deremot på det kemiska ljusets förmåga att svärta ott på fotorafiskt vis beredt papper. Genom särskilda undersökningar har han funnit, att den tid, som de kemiska strålarna behöfva för att åstadkomma en viss grad af svärta, är omvändt proportionel med deras styrka. Observationerna tillgå på det sätt, att ett fotografiskt papper utsättes under en viss tid för det atmosteriska ljusets veikan, hvarefter den deraf förorsakade svärtningen. jemföres med en normalskala, med hvars tillhjelp det blir lätt att bedöma ljusets kemiska slyrka. Roscoe har publicerat en tvåårig observationsserie anställd på detta sitt tre gånger dagligen från den 1 april 1865 till samma dag 1867 vid det meteorologiska observatoriet i Kew i England. Af dessa undersökningar visar det sig att moln och mulen väderlek åstadkomma en betydligt större förminskning uf de kemiska strålarnes kraft än af de lysundes; till följd bvaraf den ifrågavarande kemiska kraften i hög grad vexlar med himmelens molnbeklädnad. una kemiska verkan vixer efter en enkel lag med solons höjd öfver horisonten: den tr störst kl. 12 på dagen och lika stor vid en viss timme före middagen som vid samma timme efter densamma. Den kemiska verkan förhåller sig således olika med atmosferens vitrmegrad, hvilken i medeltal alltid är störst någon tid efter solens gång genom meridianen. Men en sådan regelbunden fördelning af de kemiska strålarnes verkan under årets olika månader eger deremot icke rum. Om man jemför en dag på våren med en annan på hösten, då solen beskrifver samma bana på himlahvalfvet, t. ex. de båda dagjemningsdagårne, så visar det sig att de kemiska strålarne under höstdagen hafva betydligt större styrka än under vårdagen. Orsaken härtill känner man ännu icke, men det iltr sannolikt, att den större eller mindre mängd vattenånga, som luften innehåller, härvid utöfvrar inflytande. Man kan således icke efter en orts geografiska lige beräkna verkan af de kemiska strålarne i dess atmosfer, emedan denna verkan icke är uteslutande beroende af solens höjd öfver horisonten. För kännedom hiirom fordras oundgingligt att På ort och ställe direkta observationer anställas. ör att erhålla ett begrepp om det atmosferiska ljusets kemiska kraft i de tropiska länderna har Roscoe genom sin assistent låtit utföra dylika iakttagelser i Parå, hvilken ort ir belägen i Sydamerika, ungefir 15 mil söder om eqvatorn. Öbservationerna anställdes under april månad straxt efter regntidens början. Variationerna i de kemiska strålarnes kraft voro här ovintadt stora allt efter som himmelen var molnbeklädd eller ren. Såsom slutresultat befanns, att i detta tro-. piska klimat medelintensiteten af de kemiska strålarne i atmosferen för en dag är 6 till 7 gånger större än i England för samma tid; hvilket är betydligt mer, än som borde följa af soleng olika höjd öfver horisonten. Det måste således finnas någon annan orsak, som gör det kemiska ljuset starkare i de tropiska länderna. Af Roscoes undersökningar kan man draga den slutsatsen, att för kännedom om en orts klimat, i detta ords vidsträcktaste betydelse, måste man