Dagens Nyheter – 6 april 1869, sida 2

dessa osynliga pådrifvare, så nämnde jag utan betänkande provinsens båda landshöfdingar samt ordföranden i Malmöhus läns landsting. Att dessa varit ofantligt intresserade i Tullbergs hiäktande, synes af landshöfdiug Wachtmeisters ord till Holmström: häkta honom på mitt ansvar; jag skall hålla herrn ryggen fri. Den utlofvade belöningen kom icke från skyn; i sista hand kom den högst sannolikt från nämnde trio, som synes hafva ställt sig till någon del öfver lag och rätt. Nir domstolen befriat Tullberg och Eskil, stod t. f. landsfiskalen N. C. Holmström med en fiärdigskrifven fångförpassning tillreds att häkta dem på eget ansvar. Visserligen tror jag icke att mannen är något geni, men aldrig skulle han på detta sitt vågat trotsa sundt förnuft och rättvisa, om icke någon sagt till honom: hiäkta dem ånyo på mitt ansvar. Det är något splitter nytt för vårt land och vår tid, att beröfva obehagligt folk friheten på höga herrars ansvar. Sådant kan nog ha utgjort ett icke alldeles obilligt skäl för den fruktan Tullberg en tid hyste, att man skulle beröfva honom lifvet, hvarför mängden trodde att en stor belöning var utfästad. Om Tullbergs häktande och dermed i samband stående omstiändigheter tvinga ifven den muntraste att blifva allvarsam, så företer deremot hans sekreterares hiktningshistoria så många löjliga episoder, att äfven den allvarsammaste tvingas till löje. Vice häradshöfding Eneroth hade ansett nödigt att anhålla Eskil Larsson, såsom invigd och kanske delaktig i Tullbergs synder; och skickade derföre tvenne karlar att spana på vigen från Perstorp till Kjärrstorp, men Eskil kom icke den viigen, som man vintat, utan satt hemma och tröstade sin fästmö, fröken Tullberg, öfver hennes faders missöde. De spanande, som voro stora och groflemmade samt försedda med knölpåkar, för hvilka sjelfva Beelzebub måste frukta, ankommo till huset, men vände om utan att säga sitt ärende. Man samlar folk från Rönneholm, anförde af kommunalordföranden Laccten, och sitter vakt omkring huset; men uppger icke sitt ärende. På morgonen går Lachen. utan att först ha sagt ett ord till Kjärrstorps innevånare, till Stehag och rap vorterar att han icke kan göra något. Från Esför reqvireras en polisbetjent, kungens länsman och ett par andra karlar, och dessa modiga min begåfvo sig genast till Kjärrstorp, men då de sett huset, omkring hvilket några miln, qvinnor och barn voro församlade, vände de om, utan att siiga sitt ärende, och förmådde hr Bergholtz att reqvirera förstärkning. Kan man undra att skott lossades! Under dagen hade gått ett rykte att huset lle antändas, och under natten finner man okinda karlar smyga omkring detsamma, utan att tillkännagifva bvad de ville! Är det förvånande att vid sådant förhållande husets invånare söka skriumma bort de kringstrykande karlarne? Man torde uppmärksamma, att hr Eneroth befallt att Eskil skulle anbållas; men det ir ett eget sitt att anhålla folk, när man belägger dem med jern. Detta vare kungeng länsman till efterriättelse. Man har bland Tullbergs papper funnit en hel samling officiella jordeboksutdrag, en afskrift af kammarkollegii bekanta utlåtande rörande hjelpedagsverken, afskrift af domar m. m.; men, såsom man kunde vänta, har icke någon enda förfalskad rad kommit i dagen. Derjemte torde det bli svårt att bevisa att Tullberg på ett svikligt sätt sökt tillocka sig penningar, ty hittills har han temligen bra förmått gifva stöd åt sitt påstående att han i allt, så vidt på honom berott, fullgjordt sina förbindelser. Att han på god tro åtagit sig en rättegång, don hans hutvudmiin ansett honom lämplig att föra, tror han icke vara något brott, och mången jurist är af samma åsigt som Tullberg sjelf. Det har ådagalagts, att Tullberg sökt förleda några af de inkallade vittnena att inställa sitt arbete och att vid vräkning sätta sig till motvära. WVäld skall man med våld styra, är ett gammalt tulesätt, som Tullberg synes hafva begagnat och som hvarenda frälsebonde fört på tungan under det sista året. Lyckan har emellertid gynnat Tullberg, ty ingen af de vittnen han sålunda sökt förleda, har låtit något brott komma sig till last. Tullberg uppträdde på ett stilla och anständig tsätt inför domstolen, svarade bestimdt och lugnt samt föll ingen i talet, hvarföre han af domstolen behandlades med all den humanitet, som han egde rätt att fordra. Folkmassan, som, enligt af mig anställda rikningsförsök, sikert öfversteg 800, var lugn, och man såg samma personer tåligt vänta hela dagen utanför tingshuset; och jag gissar att det var Tullbergs eller Rskil Larssons vänner. Man såg ifolksamlingen ingen enda berusad. Så snart Tullberg var fri, försvann han bland folket, som genast skingrades. Han kom samma afton till Kjärrstorp. Tullberg och Eskil imna väcka rättegång emot dem, som utfärdat den i deras tanka olagliga häktningsordern, äfvensom mot dem, hvilka mot Tullberg aflossade skott samt dem, som pålagt dem bojor. En sådan rättegång skulle icke illa upptagas af den stora allmänheten, som har tillfille att se hvar den egentliga sjukan sitter. Och hirmed afslutar sig mina bref om den store Tullberg och haus sekreterare. Trulls Trullsson.