Dagens Nyheter – 3 april 1869, sida 1

den förtroendepost, som sjelfva himlen skänkt honom. Så förflöto under nästan andlös tystnad ännu ett par timmar. Man hörde blott det monotona ljudet af synålen — symaskinerna voro den tiden ännu icke uppfunna och hvar skulle fru Aurora dessutom tagit medel till en sådan? — och det lika enformiga bläddrandet i Birgers latinska lexikon. -Modren ville icke störa den fitige sonen med sina ord, men huru många gånger hennes blickar öfverflögo hans lockiga hjessa, det vilja vi inte åtaga oss att räkna. Hon hade stigit upp och druckit ett glas vatten, men endast för att på återvägen från skänken få trycka en lång, varm kyss på sonens bländhvita hals, der han satt lutad djupt ned öfver boken, som tillfälligtvis låg i knäet. Tack, lilla mamma, tack! Och Birger tryckte sin lockiga nacke bakut mot modrens kind, medan hans ögon hängde fast vid det för honom obegripliga ordet impastus. Familjefadren hade icke någon tid att serskildt egna åt smekningar. Plötsligen reste Sig modren upp och lyssnade. Hörde du något, Birger? eHvad då, mamma? Från mitt lilla kontor bredvid lekkammarn, mitt lilla skafferi? Nej, jag hörde ingenting. AFFÄLLINGARNE af JOH. JOLIN, 2.