Dagens Nyheter – 2 april 1869, sida 2

den lilla minsta — som hon inom famila jen ofta benämndes. Birger var obeveklig; han var redan ute igen på härnadståg med Julius Cesar, och hörde ingenting af hvad som pratades omkring honom. Birger var den tycklige egaren till en liten antik guldklocka, som hade tillhört hans mormor och på hennes dödsbädd blifvit skänkt med varm hand åt den lille, dock med förbehåll att ej få bära den förrän efter fyllda tio år. Den var nu borta som hat för ett lån. Då fadren begärde det illa uret af sonen och för honom yppade dess bestämmelse, brast säkert en af de få strängar, som ännu qvarböllo honom vid lifvet. Sedan barnen somnat, arbetade modren ännu några timmar af natten, för att så småningom åt den käre sonen återköpa hans egendom, den för Heniie serskildt så dyrbara familjeklenoden. Ack, hur ofta hade hon icke som barn, under lifvets solskensdagar, beundrat hjulet på den lilla vattenqvarnen, emäljerad på urtaflan, och förvånäts öfver dess regelmessiga rullände, medan vattenkaskaden yycktes gå åt motsatt håll. — Kaskaden nade nu stannat genom någon brist i mecaniken, men hjulet rullade som fordom, lå hon var öfverlycklig och yr,kringpassad